Behandlingar

Utvecklingstrauma – tenderar att generationsöverföras

Varning – läsning av texten här nedan kan bli tung, för den handlar om stressens och traumats fysiska och psykiska effekter. Människor är sköra till naturen och ingen går helt fri från effekterna av traumatisering. Detta pekar även psykologisk forskning allt tydligare mot. Min övertygelse är att det kan vara läkande att inte väja för tunga insikter. Man behöver först erkänna för att känna. Man behöver känna för att kunna läka, vända, hitta nya vägar, hitta tillbaka eller hitta ut…

Hjärnans tidiga utveckling är viktig för hur en individs framtida livet kommer att gestalta sig. Dock fortsätter hjärnan att växa livet ut. Vi har en medfödd förmåga att adaptera till nytt, förändra oss och växa. Genom neuroplasticitet formar vi, omformar och förändrar vi hjärnans neurala nätverk utifrån de livserfarenheter vi gör, miljön vi vistas i, de relationer vi har samt det psykiska förändringsarbete vi gör med oss själva.

VÅR HJÄRNAS PERSONTYPISKA NEUROSTRUKTUR VÄXER FRAM GENOM VÅRA TIDIGA RELATIONER

Vår hjärna organiseras och växer genom samtidig kontakt med anhöriga. Upplevelser och erfarenheter under spädbarns och till och med fosterperiod lägger grunden till den personlighet. Våra tidiga erfarenheter avgör vilka gener i vår genbank som kommer aktiveras och uttryckas genom vår personlighet. Nerver och synapser i olika hjärnstrukturer kommer att stimuleras, öka, minska, skulpteras, berikas eller beskäras utifrån erfarenheterna vi gör. Detta pågår livet ut.

OTRYGG ANKNYTNING OCH UTVECKLINGSTRAUMA

Utvecklingstrauma startar redan under tiden i livmodern och ackumuleras genom barndomen. Om anknytningen till tidiga anhöriga varit traumatiserande otrygg så leder det till oförmåga hos barnet att reglera och lugna ner sina känslor. Implicita minnen av sina misslyckade tidiga relationer läggs till grund för destruktiva relationsmönster i vuxna år.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är photo-1518495973542-4542c06a5843.jpeg-700x1050.jpg

Dessa anknytningserfarenheter lagras som implicita minnen i limbiska systemet vilka sedan kommer uttryckas som automatiska somatiska stressreaktioner

För mer information om Anknytningssystem läs: http://terapibehandlingar.se/vilket-anknytningsmonster-har-du/

Dock är hjärnan formbar och går alltid att träna även om man haft en sämre start i livet. Med hjälp av en vän, partner eller terapeut är ominlärning och läkning av otryggt anknytningsmönster vanlig.

UTVECKLINGSTRAUMATS NEUROBIOLOGI

Ju mer stress barnet upplever desto mer aktivt, stort i omfång och rikt på nerver och vävnad blir de neurala strukturerna i hjärnan som är aktiva under stress. Det är områden i det limbiska systemet med Amygdala samt Hyptotalmus – Talamus – Binjurebarken det så kallade HPA-Stress- axeln. För mer om det limbiska systemet läs bloggen ”hjärnskola”. Dessa nätverk och organstrukturer kommer att förstärkas hos stressade barn. Det byggs upp genom i brister i kontakt, samvaro och interaktioner med omsorgsgivare och viktiga andra. Kvalitet och kvantitet på ögonkontakt, tonfall och ansiktsmimik har stor påverkan på olika neurala nätverk. Kortare eller längre störningar i kontakt i tidig barndom kan medföra att HPA-nätverket växer och ge olika grader av stressreaktioner för lång tid fram i livet.

Mindre trygga omsorgsgivare kan medvetet eller omedvetet inrikta sig på att aktivera HPA-Axeln hos barnet som en del av samvaron och uppfostran. Ju mindre trygg uppväxt en förälder själv har haft har desto större risk att dennes psykiska mående kommer att aktivera HPA-axeln hos barnet, även oavsiktligt. Ledtrådar till att HPA-axeln är aktiv hos barnet är att det ofta blir upprört, argt, ledset, oroligt, klängigt, undvikande, ensamt eller får andra överdrivna beteenden. När barnet inte låter sig lugnas eller klarar av att lugna sig själv kan detta peka indikera ett otryggt anknytningsmönster.

För att bygga upp ett tryggt anknytningssystem så behöver barnet uppleva en tillgänglig och närvarande omsorgsperson med vänlig ögonkontakt, vänlig ansiktsmimik och vänligt tonfall.

APUNGES BETEENDE VID FÖRLUST/SEPARATION FRÅN SIN MAMMA – studie från 1984

På grund av de många parallellerna med mänskliga beteenden valde ett forskarteam vid Institute of Medicin att studera icke-mänskliga primater. Djur visar samma slags känslor som människor och har många liknande biologiska funktioner. Studien ville få svar på som händer när apungar hindras från kontakt med sina omsorgsfigurer. Detta för att få bättre kunskap i hur sorg uppstår och för att kunna dra paralleller till mänskliga reaktioner av sorg och förlust. Vad man såg var att sorgens uttryck hos apungar i princip är identiskt med mänskligt beteende.

Den sanna historien om en liten apunge

Forskarteamet följde en 6 månader gammal aphane som de separerade från dess mamma. Apungen lekte först bekymmerslöst med två andra apungar när han upptäckte att hans mamma försvunnit. Det gjorde honom fort upprörd. Han rörde sig snabbt i rummet och började skrika och gråta. Han slutade genast att leka med de andra apungarna och upphörde att utforska leksaker och föremål i rummet. Han visade ett distraherat, okoncentrerat beteende. Hans kompisar försökte locka tillbaka honom till nya lekar vilket resulterade i korta förvirrade möten. Han grät som ett spädbarn och fortsatte att söka efter sin mamma.


Efter några timmar lugnade apbabyn ner sig något. Dock uppstod olika händelser som åter triggade igång kraftfulla gråtattacker och känslomässiga reaktioner. Tiden för insomning utlöste gråtattacker och agitation. Utbrotten minskade gradvis. Han drog sig alltmer undan och inriktade sina aktiviteter enbart mot sig själv. Han beteenden blev repetitiva, han började suga på tummen och manipulera sitt kön. Ungen blev allt mer uppgiven, letargisk och svarade allt mindre på kontaktförsök. Snart klarade han inte hålla sin kropp normalt upprätt. Hans ansikte vändes neråt och han blundade ofta fast han inte sov. Det depressiva beteendet fortskred i oförminskad form under lång tid därefter.

(Institute of Medicine (US) Committee for the Study of Health Consequences of the Stress of Bereavement; Osterweis M, Solomon F, Green M, editors.) https://www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK217852/

Från detta går att dra ganska tydliga mänskliga paralleller. Studier visar att det räcker med att omsorgspersonen är psykologiskt frånvarande, till och med för bara en kortare tid för att skapa oro i barnet.

Otrygg anknytning gör att mödrar bland Makaker apor misshandlar sina avkommor

Ett forskarteam undersökte orsaken till varför vissa mödrar bland Makake apor misshandlar sina avkommer. I studiens abstrakt skriver forskarteamet att den apmoder de studerade visade intensiv ångest i förhållande till sitt spädbarn. De antog att modern led av en känslomässig störning som kan jämföras med Bolwbys modell för Otrygg anknytning. Studien indikerar att anknytningsstörningar är orsaken till misshandlande mödrar även i djurriket. (Ambivalence in monkey mothering. Infant abuse combined with maternal possessiveness)

https://journals.lww.com/jonmd/Abstract/1984/02000/Ambivalence_in_Monkey_Mothering__Infant_Abuse.7.aspx

Nedan en Youtube med apmamma som visar fin omsorg om sin unge

PSYKOLOGISKA SYMPTOM PÅ UTVECKLINGSTRAUMA

Känslomässigt och fysiskt passiviserat nedfryst stelnat läge, hyperaktivitet, hyperalert, dissociativt tillstånd är några sätt vi har att hantera inre stress på. En del tillbringar tillbringar sitt sociala liv i paradoxen av att både vilja närma sig andra och samtidigt undvika. Fysiologiskt skapar detta kamp-flykt-frys reaktioner i ett slags nedfryst läge utan förmåga att agera. Kroniskt hyperalert tillstånd, rädsla, ångest stör minnesförmåga och skapar koncentrationssvårigheter. Hjärnan går på högvarv för att hålla individen alert i att scanna av omgivningar, förutse och försvara sig från nya framtida attacker och trauma. Individen blir hypersensitiv gentemot stimuli som kan vagt påminna om det ursprungliga traumat. När stress- och HPA-axeln aktiverats till kroniska nivåer så hindrar det barnets kapacitet att själv sänka sin ångest. Detta är orsaken till varför traumatiserade barn ofta överreagerar vid mindre stressorer och sedan har svårt att hitta lugn själva.

MENTALA SYMTOM PÅ UTVECKLINGSTRAUMA

Kroniska skuldkänslor, skam och självklander är symtom på utvecklingstrauma. Uppfattningen om det egna självet som perverterat, destruktivt, dåligt och därför förtjänar eller drar till sig dåliga bemötanden, situationer. Individen förminskar effekterna av traumat. Och har en reviderad eller förmildrande uppfattning om förövarens övergrepp. Idéer om att förövaren är kraftfull med mycket inflytande kan leda till att individen aldrig känner sig trygg även om övergreppet har slutat sedan länge. De enda alternativen kan vara att stanna i hyperalert läge, eller förbli överväldigad av skräck eller släcka ner, stänga av som om man vore en elektrisk apparat som avger för mycket ström. The (Role of Childhood Trauma in Adult Disease by Robin Karr-Morse and Meredith S. Wiley )

SKAM OCH PSYKOLOGISK SMÄRTA SOM SYMTOM PÅ UTVECKLINGSTRAUMA

Skam hindrar oss från att fråga andra om de kan hjälpa oss eller tillmötesgå behov på ena eller andra sättet. Skammen hindrar oss från att tycka om oss själva fullt ut. Skam är inlärt i situationer när basala behov av närhet, förståelse, mat med mera hindrats genom likgiltigt, kritiskt, depressivt, nedlåtande, oärligt bemötande. Barnet kommer att känna skam samtidigt som det tolkar att det är deras fel att att behov ignorerats och som att det är fel på dem. En viss typ av skam kan få våra kinder att rodna. Men den djupare formen av skam erfars som en mer eller mindre tydlig fysisk och psykisk smärta. De flesta känner av denna typ av smärta någon utsträckning.

Otryggt anknytningsmönstret skapas i förhållande till vårdgivarens kritiska bemötande eller icke-bemötande. För att säkra omsorg så behöver barnet ignorera eller förneka sina behov till exempel av kontakt, tröst, mat, sömn, rörelse. Psykiska aspekter hos barnet kommer att identifiera sig med sin anhörige och tycka illa om sig själv när behovsimpulser uppstår. Vissa behov kommer behöva ignoreras så mycket att de förträngs. Dissociation kan vara vanlig reaktion hos vuxna när förnekade tidiga omsorgsbehov uppstår. Dissociation kan innebära upplevelse av fysisk bortdomning, som att gå i dimma, bli disträ, ofokuserad, okoncentrerad, utanför sig själv, inte i kontakt med sig själv. Det innebär också att inte kunna fokusera och koncentrera sig.

Skam är en psykologisk och fysiologisk respons. Fysiskt smärtsyndrom kan åtföljas av skam. Ofta går det inte att bearbeta smärtsyndromet förrän skammen bakom uppmärksammats och behandlats.

Skam kan dock inte överleva om den bemöts med empati. Att lära sig självempati är avgörande för trauma healing. Välkommen att boka ett träningspass i självempati hos TerapiBehandlingar