Information om Psykisk (O)hälsa

TerapiBehandlingar undersöker: Stress Ångest Depression – generationsöverfört

Hjärnans tidiga utveckling är viktig för hur individens framtida liv kommer att bli. Men hjärnan fortsätter att växa livet ut. Enligt forskare har hjärnan en medfödd förmåga att adaptera till nytt och förändra sig genom att skapa tillväxt i nervförgreningar. Hjärnans förmåga till tillväxt kallas neuroplasticitet. Neuroplasticiteten påverkas av de livserfarenheter vi gör, den miljö vi vistas i, de relationer vi har samt hur väl vi önskar lära oss av och adaptera till livsförändringar.

HJÄRNANS PERSONTYPISKA NEUROSTRUKTUR VÄXER FRAM GENOM VÅRA TIDIGA ERFARENHETER

Hjärnans strukturer växer fram genom samtidig kontakt med anhöriga. Upplevelser och erfarenheter under tiden som spädbarn och till och med som foster kan lägga grunden till vår personlighet. Tidiga erfarenheter kan påverka vilka gener ur vår genbank som stärks, utvecklas samt på vilket sätt. Detta formar vår personlighet. Nervbanor i våra många hjärnstrukturer kommer att stimuleras och skulpteras olika, öka eller minska utifrån de erfarenheter vi gör. Detta pågår livet ut.

OTRYGG ANKNYTNING OCH UTVECKLINGSTRAUMA

Utvecklingstrauma startar redan under tiden i livmodern och ackumuleras genom barndomen. Barnet lär sig att reglera stress genom att föräldern kunnat spegla och lugna barnet på adekvat sätt. Vid otrygg anknytning så finns ingen där som kan lära barnet hur det kan lära sig reglera och lugna ner sina känslor. Misslyckade tidiga kontaktförsök leder till traumatiska känslor utan anhörigstöd för hur att reglera dessa. När ingen finns där som stöd och tröst och som kan bringa klarhet i uppstådda situationer så kommer förvirring och stress byggas upp fysiologiskt såväl som psykologiskt. Misslyckade aknytningserfarenheter lagras som implicita minnen i limbiska systemet vilka sedan kommer uttryckas som automatiska somatiska stressreaktioner. Relationsbyggande och kontaktförsök ligger sedan till grund till mer eller mindre misslyckande relationsmönster i vuxna år.

För mer information om Anknytningssystem läs: http://terapibehandlingar.se/vilket-anknytningsmonster-har-du/

Dock är hjärnan formbar och går alltid att träna även om man haft en sämre start i livet. Med hjälp av en vän, partner eller terapeut är ominlärning och läkning av otryggt anknytningsmönster vanlig.

UTVECKLINGSTRAUMATS NEUROBIOLOGI

Ju mer stress barnet upplever desto mer aktivt och rikt på nerver och vävnad blir de neurala nätverken i hjärnan som är aktiva under stress. Det är områden i det limbiska systemet med Amygdala samt Hypotalmus – Talamus – Binjurebarken det så kallade HPA-Stress- axeln. För mer om det limbiska systemet läs bloggen ”hjärnskola”. Dessa nätverk och organstrukturer kommer att förstärkas hos stressade barn. Häga nivåer av stress byggs upp bland annat genom i brister i kontakt, samvaro och interaktioner med omsorgsgivare och viktiga andra. Kvalitet och kvantitet på ögonkontakt, tonfall och ansiktsmimik har stor påverkan på olika neurala nätverk. Kortare eller längre störningar i kontakt i tidig barndom kan medföra att HPA-nätverket växer och ge olika grader av stressreaktioner för lång tid fram i livet.

Mindre trygga omsorgsgivare kan medvetet eller omedvetet inrikta sig på att aktivera HPA-Axeln hos barnet som en del av samvaron och uppfostran. Ju mindre trygg uppväxt en förälder själv har haft har desto större risk att dennes psykiska mående oavsiktligt kommer att aktivera HPA-axeln hos barnet. Barn som har en lätt aktiverad HPA-axel blir oftare upprört, argt, ledset, oroligt, klängigt, undvikande, ensamt eller får andra överdrivna beteenden. När barnet inte låter sig lugnas eller klarar av att lugna sig själv kan detta indikera att det har ett otryggt anknytningsmönster.

För att bygga upp ett tryggt anknytningsmönster så behöver barnet uppleva en tillgänglig och närvarande omsorgsperson. En person med snälla ögon att titta in i, ett vänligt tonfall och med ansiktsmimik som inte alltör ofta röjer bakomliggande negativa känslor.

APUNGES BETEENDE VID FÖRLUST/SEPARATION FRÅN SIN MAMMA – studie från 1984 – Parellell med människans beteende

På grund av de många parallellerna med mänskliga beteenden valde ett forskarteam vid Institute of Medicin att studera icke-mänskliga primater. Djur visar samma slags känslor som människor och har många liknande biologiska funktioner. Studien ville få svar på som händer när apungar hindras från kontakt med sina omsorgsfigurer. Detta för att få bättre kunskap i hur sorg uppstår och för att kunna dra paralleller till mänskliga reaktioner av sorg och förlust. Vad man såg var att sorgens uttryck hos apungar i princip är identiskt med mänskligt beteende.

En sann historia om en liten apunge

Forskarteamet följde en 6 månader gammal aphane som de separerade från dess mamma. Apungen lekte först bekymmerslöst med två andra apungar när han upptäckte att hans mamma försvunnit. Det gjorde honom fort upprörd. Han rörde sig snabbt i rummet och började skrika och gråta. Han slutade genast att leka med de andra apungarna och upphörde att utforska leksaker och föremål i rummet. Han visade ett distraherat, okoncentrerat beteende. Hans kompisar försökte locka tillbaka honom till nya lekar vilket resulterade i korta förvirrade möten. Han grät som ett spädbarn och fortsatte att söka efter sin mamma.


Efter några timmar lugnade apbabyn ner sig något. Dock uppstod olika händelser som åter triggade igång kraftfulla gråtattacker och känslomässiga reaktioner. Tiden för insomning utlöste gråtattacker och agitation. Utbrotten minskade gradvis. Han drog sig alltmer undan och inriktade sina aktiviteter enbart mot sig själv. Han beteenden blev repetitiva, han började suga på tummen och manipulera sitt kön. Ungen blev allt mer uppgiven, letargisk och svarade allt mindre på kontaktförsök. Snart klarade han inte hålla sin kropp normalt upprätt. Hans ansikte vändes neråt och han blundade ofta fast han inte sov. Det depressiva beteendet fortskred i oförminskad form under lång tid därefter.

(Institute of Medicine (US) Committee for the Study of Health Consequences of the Stress of Bereavement; Osterweis M, Solomon F, Green M, editors.) https://www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK217852/

Från detta går att dra ganska tydliga mänskliga paralleller. Studier visar att det räcker med att omsorgspersonen är psykologiskt frånvarande, till och med för bara en kortare tid för att skapa oro i barnet.

Otrygg anknytning gör att mödrar bland Makaker apor misshandlar sina avkommor

Varning för starka bilder

Ett annat forskarteam undersökte orsaken till varför vissa mödrar bland Makake apor misshandlar sina avkommer. Forskarteamet följde en apmamma som endera misshandlade eller ignorerade sin apunge när denna sökte omsorg. Teamet konstaterade att modern samtidigt med sina destruktiva beteenden även visade tecken på intensiv ångest i relationen till sitt spädbarn. De gjorde antagandet att modern led av en känslomässig störning som kan jämföras med Bolwbys modell för Otrygg anknytning.

Här en Youtube med apmamma som visar god omsrorg om sin unge

Studien pekar på att anknytningsstörningar är orsaken till att mödrar misshandlar sina ungar, för djur så väl som för människor. (Ambivalence in monkey mothering. Infant abuse combined with maternal possessiveness)

https://journals.lww.com/jonmd/Abstract/1984/02000/Ambivalence_in_Monkey_Mothering__Infant_Abuse.7.aspx

SYMPTOM PÅ UTVECKLINGSTRAUMA

• När stress- och HPA-axeln aktiverats till kroniska nivåer så hindrar det barnets kapacitet att själv sänka sin ångest. Detta är orsaken till varför traumatiserade barn ofta överreagerar vid mindre stressorer och sedan har svårt att hitta lugn själva.
• Känslomässigt och fysiskt passiviserat nedfryst stelnat läge, hyperaktivitet, hyperalert, dissociativt tillstånd.
• Sociala möten sker i paradoxen av att både vilja närma sig och samtidigt undvika andra.
• Ofta uppleva kamp-flykt-frys reaktioner i ett slags nedfryst läge utan förmåga att agera. • Kroniskt hyperalert tillstånd, rädsla, ångest med störningar på minnesförmåga och koncentration.
• Hjärnan ställs på högvarv när trauma är kronsikt ställt in perceptionen att scanna av omgivningar. Detta för att förutse och kunna försvara sig från nya framtida attacker och trauma.
• Hypersensitivitet gentemot stimuli som kan vagt påminna om det ursprungliga traumat.

Kroniska skuldkänslor, skam, självklander och låg självbild – ofta symtom på utvecklingstrauma.

Kronisk skam som beståndsdel i ett otryggt anknytningsmönster uppstår när tidiga basala behov av närhet, förståelse, omsorg inte tillgodosetts. När önskan eller krav om känslomässig kontakt eller behovsuppfyllelse avbryts i barnet skapas skam, smärta. Barnets tolkning av sina normala behov blir att dessa är fel, destruktiva och belastande. Barnet tenderar då att bygga sin självbild utifrån brister i bemötande från omgivningen. Det kan börja tolka sig själv som att de är en börda, en belastning, att deras själv är destruktivt, avskyvärt, dåligt. De kan börja uppleva att de förtjänar eller inte ens ser igenom destruktiva omvärldsbemötanden i form av manipulation, disrespekt, utnyttjanden, nonchalans, svek och till och med våld. Individens tendens till förminskning av effekterna av traumat är ofta stor. De kan hålla en reviderad eller förmildrande uppfattning om de övergrepp de utsatts för. Idéer om att deras förövare har rätt, är kraftfull och har mycket inflytande kan leda till fortgående otrygghet även om övergreppet har slutat sedan länge. Individen kan rättfärdiga sin förövares beteenden genom att tankar att hen är så dålig och förtjänar att bli lågt behandlad. Genom att ”Ont ska med ont fördrivas” så kanske hen kan bli en bättre person. (Vanlig inställning inom sekter) Fysiologiskt och psykologiskt kommer individen att lätt att överväldigas av ångest eller skräck eller stanna i hyperalert läge och känslomässigt ”släcka ner”, stänga av som om man vore en elektrisk apparat.

• Dissociation kan vara vanlig reaktion hos vuxna som resultat av förnekade tidiga omsorgsbehov. Dissociation kan innebära upplevelse av fysisk bortdomning, som att gå i dimma, bli disträ, ofokuserad, okoncentrerad, utanför sig själv, inte vara i kontakt med sig själv och sin kropp. Dissociation kan innebära att inte kunna fokusera och koncentrera sig.
• Fysiska smärtsymdrom uppstår ofta som resultat av tidig omsorgsbrist. Många som har befriats från sina smärtsyndrom uppger att det skett först när de i symtomen mött en djupare existerande smärta eller skam.

En viss typ av skam kan få våra kinder att rodna. Men skam kan också kopplas till en djupare fysisk och psykisk smärta. De flesta känner av denna typ av smärta någon utsträckning.

• Skam som affekt kan hindra oss från att fråga andra om hjälp när vi behöver.
• Skam är ett hinder för god självkänsla. .

Skam har sämre överlevnadschanser när den bemöts med empati. Att lära sig självempati är avgörande för trauma healing. Välkommen att boka ett träningspass i självempati hos TerapiBehandlingar

Fler referenser:

R. Karr-Morse, M.S Wiley. ”The Role of Childhood Trauma in Adult Disease”
P. MC keever . M..Sci B BTRS practioner. Understanding trauma: Our body, mind & emotions.